Sjuksköterskan frågade om jag hade tryckt mitt barn på magen så att han kräktes.

0

Jag älskar höstens färger. När löven skapar vackra skiftningar. Ramlar från träden för att bli till jord och utgöra näring för löven som spricker fram nästa vår. Varje höst tar mig tillbaka till 1999. Min underbara bebis var 3½ månad. Han växte som han skulle och åt som han skulle. Jag var så lycklig. En dag vände allt. Han blev febrig, förkyld och kräktes. Han skrek hela tiden kändes det som. Jag kände mig totalt misslyckad. Vi åkte till akuten och fick åka hem med alvedon till pojken vår.

Nyfödd son.

 

1 månad gammal.

Vi fick stå på oss ihärdigt vilket är otroligt svårt som förstföderska och bara 22 år gammal. Till slut blev vi inlagda och när jag ringde på klockan när han hade kräkt ännu en gång frågade sköterskan om jag hade tryckt honom på magen. Det var som en knytnäve i magen. Jag kände mig ännu mer misslyckad och förfärlig. Som tur var hade jag min mamma i rummet vid tillfället och hon var ett stort stöd för mig under hela denna tiden. Jag och min man var så nya i vårt föräldraskap och visste inte hur det skulle vara. Det blev lång tid på sjukhus innan vi ens fick komma hem på permission första gången och det var så nervöst att vara hemma med vårt barn. Hela livet fick sig en helt ny vändning och ingenting var längre självklart. Jag är djupt tacksam för alla som var med och bidrog med sin expertis för att rädda min son.

Jag har i många år tänkt att skriva en bok om mina upplevelser av att vara hårfint nära att förlora min son i hjärnhinneinflammation. Nu är tiden inne. Kanske den kan hjälpa andra att inte känna sig ensam i sina tankar. Det är en jobbig period att återuppleva och jag kommer att gråta floder men jag känner mig redo att berätta min historia.

 

LevAnde kramar

Christine

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke