Jag vaknade idag med tystnaden. Kände stor tacksamhet för det. Ensamhet är så viktig för mig. Tid för reflektion. Idéer som skapas i detta space. Jag har alltid haft dåligt samvete för det behovet. Tryckt undan det för att det har varit en ful handling. Känt mig egoistisk. Först när jag tagit hand om alla andra så kanske jag kan få tid för stillhet. Med det tankesättet så händer det aldrig att tiden räcker till. Man hittar ständigt nya saker att fokusera på.

I fredags sa jag det högt till min man. Jag tyckte det var så jobbigt men jag gjorde det. Det kändes som en stor sten lyftes bort från min ryggsäck. Han förstod och visste såklart redan för vi har pratat om det tidigare. Lättnad. Han läser mig som en öppen bok och vet precis när mitt behov inte tillgodoses. Vi har pratat många gånger om detta tidigare men denna gången specificerade jag ett tillfälle och det var det som var extra jobbigt. Det förändrar inte att huset är fullt med familjemedlemmar men det ökar förståelsen för mig.

Vilket behov har du som du inte vågar uttrycka för andra?

Kram Christine