När jag var liten kände jag mig liten och knubbig. Min bästa kompis var lång och smal. För mig var hon alltid “den söta” och jag liknade en pojke. Jag ville aldrig vara med på bild. Kanske det syns! 😉

Vi har alla ett filter inombords. Det här filtret gör att vi bara släpper genom viss fakta som bekräftar den bilden vi har om oss själva. Låt säga att du har följande åsikter om dig själv:

• Du är ganska bra på fotboll
• Du är dålig på matte.
• Du är ganska genomsnittligt smart.
• Du har ett fint ansikte men en hemsk figur.

När det tillkommer ny information till dig så passerar de först ditt filter. Om det stämmer överens med vad själv tror så släpps de in. Om nån säger till dig att du är bra på fotboll, då godkänner du den och tackar för komplimangen. Eller hur? För du tycker ju att du är ganska bra på det. Men om nån säger åt dig: “Vad du är snygg du är och vilken fin kropp du har!” sorterar du bort det för din egen uppfattning stämmer inte alls överens med det. Vill du ser när jag pratar om detta på min gilla-sida så kan du se det HÄR. När du ändå är där kan du ju följa så du inte missar något!!

Det finns dagar när jag känner mig tjock och plufsig. Även vi som kanske inte ser så ut kan ha den känslan…. När jag säger det högt får jag alltid höra att jag är löjlig eller att det är tramsigt att tycka så. Jag förstår reaktionen men det förringar samtidigt mitt inre. När jag har valt att säga högt vad jag känner så vill jag inte mötas av att mina känslor är fel. Det har inget med hur mycket jag väger eller hur min kropp ser ut. Det handlar om min känsla. Låt mig ha den och förlöjliga inte den för mig bara för att den yttre bilden inte stämmer. Känslor kommer och går. De är inte statiska. De flyter likt vattnet i en bäck.

Vilken komplimang har du fått som du inte kunnat ta emot enkelt?

Kram Christine