Det är så otroligt många kvinnor som hatar sina kroppar. Jag har själv dagar när jag känner mig ful och tjock. Ja, jag sa det. Jag kan känna mig tjock. Trots att jag är 1,65 och väger typ 50 kg så kan jag känna mig tjock. Det har inte med kilona att göra. Det sitter i huvudet. Jag minns så väl en kvinna som kommenterade till mig att jag höll på att försvinna så smal jag var. Det kändes inte särskilt fint att höra det heller och det handlade om tonen hon sa det på. Just den dagen kände jag mig vacker och hennes kommentar sänkte mig totalt.

Jag har aldrig haft någon ätstörning men jag har däremot inte varit så snäll mot min kropp alltid. Fy vad jobbigt det är att skriva detta…. Fortsätter…. Det fanns en tid när jag var rökare och istället för att äta så tog jag en cigarett och en kopp kaffe. När jag låg inlagd med min son låg i Lund när han drabbats av hjärnhinneinflammation så kunde jag äta mig mätt på ostbågar. Orkade inte. Ville inte. Mat har aldrig varit så viktigt för mig. Bara jag slipper lyssna på min kurrande mage. Att ta ut mig på en lyxkrog lockar inte mig på något sätt. Jag äter inte för de pengarna och det smakar lika bra hemma. Det skulle i så fall vara för att bli uppvaktad men det blir jag hemma också. Nja, jag har det faktiskt ganska magiskt i mitt liv som det är…

Idag kan jag få craving efter blomkål eller broccoli. Nä, vänta! Avokado med örtsalt på. Mumsfillibabba! Det innebär inte att jag inte äter chips och godis. Jag gillar det också. Nu tappade jag totalt vad jag skulle skriva om. Det blev personliga tankar från mig och det finns säkert en mening med det. Kanske det finns en mening med att just du läser detta här och nu.

Hur är din relation till din kropp?

Hur är din relation till mat?

Kommentera gärna i bloggen!! Jag är så nyfiken!!

Kram Christine