Smärta kan vara vackert. Jag spricker och öppnas. Det gör mig äkta. Jag känner medkänsla för alla människor som har övergett mig, skadat mig, utnyttjat mig, eller svikit mig. Inte bara för dem utan också för mig. Jag tar ansvar, och förlåter mig själv för att jag tillåtit mig att känna smärta. Utan dem hade jag inte varit den jag är idag. Vilken styrka har jag idag för att jag gått genom smärta? Utan mörker kan ljus inte finnas.

Detta kändes också jobbigare än jag hade väntat mig. Många saker har gått åt skogen. Många har jag säkert sårat. Samtidigt känner jag att allt jag har gjort har tagit mig till den plats jag är idag. Utan dem hade jag inte känt mig så passionerad inför vissa saker. Jag försöker ändå.

Jag förlåter mig själv för att jag många gånger har sagt ja när min kropp har skrikit nej.

Jag förlåter mig själv för att jag inte var stark nog med ögonlappen som min son Samuel skulle ha han var bebis. Han tyckte inte alls om den.

Jag förlåter mig själv för att fegat ut när modet sviktat.

Jag förlåter mig själv för att jag sagt elaka saker om någon annan människa.

Jag förlåter mig själv för att jag hållit tillbaka utav rädsla för konflikt.

Jag förlåter mig själv för att jag tvivlat på mig själv.

Jag förlåter mig själv för att jag inte sagt vad jag tyckte trots att jag visste att jag kunde göra skillnad.

Jag förlåter mig själv för att jag inte tog hand om mig själv när jag var yngre.

Vad behöver du förlåta? Kommentera gärna!

KRAM Christine