Därför är det så svårt att be om hjälp.

Här sitter jag en onsdagskväll med tusen tankar i huvudet. Den psykiska ohälsan kryper mig närmre och närmre. Så många människor det finns som varken ser eller förstår sitt värde. Alla dessa människor som längtar efter att bli sedda av någon. Att ha någon som lyssnar och bryr sig utan att bli dömd. Jag tror det är därför det är så svårt att be om hjälp. Man är rädd för att tappa fotfästet om den roll man lever sitt liv i. Man vill inte verka svag eller att man inte har kontroll på sitt liv. Det kan också vara att man inte vill erkänna för sig själv hur man egentligen känner. Så länge man inte säger det högt så är det inte på riktigt.

Även om man vet att man själv skulle möta en medmänniska i nöd med öppna armar så är det svårt att visa den sårbarheten för någon annan. Det är en otrolig styrka att släppa fasaden och visa den man är. Vilket mod.

Jag har själv svårt för att öppna upp mig och visa mig sårbar. Jag erkänner. Samtidigt vet jag ju hur dumt det är. Om jag inte säger hur jag känner högt för någon annan så kan jag inte heller få den hjälp som jag behöver. Och hjälpen kan vara så enkel för någon annan att ge mig. Ofta krånglar vi till alla svaren i huvudet när vi försöker lösa våra egna problem.

Vi vet ju alla hur underbart det känns att vara där för någon annan och göra skillnad enbart genom att vara oss själva.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *