Det är mycket intressant det där hur man uppfattas av andra. Det dök upp ett inlägg i mitt flöde på Facebook igår och jag delade vidare. Det är sällan jag gör det men jag blev så nyfiken. Frågan jag ställde var;

Vad är det första du får upp i huvudet när du tänker på mig? (Snälla, härliga läsare…. du får mer än gärna kommentera! Det skulle göra mig så glad!)

Svaren var mycket varierande och det beror säkert på att jag mött de här personerna på olika platser i livet. Jag har delat med mig av det som var viktigt för mig där och då. Hoppas jag.

Men är vi den vi är alltid? Eller ändrar vi beteende för att passa in? Jag har blivit bättre på att vara den jag är fullt ut men jag vet också att jag har långt kvar. Det är ju det där med konflikter som jag inte är så förtjust i…. Vet inte varför jag känner så egentligen. Kan vara något att utforska.

Människan är ett flockdjur och vi vill inte bli utstötta men det kan också bli på bekostnad av att träffa en annan flock som förstår, som inte tycker att tankarna som vi har är konstiga, en flock som lyfter oss istället för att hålla tillbaka.

Så länge vi vet vad vi har så är det bekvämt att stanna kvar. Även om det är tråkigt så vet vi vad som krävs av oss. Men åh, så tråkigt!

Tillbaka till ämnet. Uppfattas du på samma sätt som du känner dig? Vilka komplimanger får du ofta? Kan du ta emot dem?

Jag fick till exempel höra av mitt inlägg igår att jag är mysig, shaman, inspirerande, tänkare, kreativ och “lite full i fan”. Jag tar till mig alla fina komplimanger även om jag själv inte kan känna det om mig själv. Det är ändå en känsla jag skickar ut till andra att uppleva. För mig är det en vacker handling. För det är jag tacksam över att jag är jag.

KRAM Christine

Om det hände något i dig av mitt inlägg så kommentera gärna med dina tankar. De gör mig såå glad!