Jag läser boken “4 grundstenar till ett bättre liv”. Jag älskar att läsa böcker som öppnar upp mina perspektiv på hur jag upplever mitt liv. Den första grundstenen handlar om att vara sann i sitt tal. Att bara säga saker som man menar. Inte prata illa om någon annan inklusive sig själv. Viktigt!
Det vi säger börjar med en tanke. Låt alla tankar ha en början utifrån en kärleksfull avsikt. Genom vårt tal uttrycker vi vår kraft. Det vi säger till någon annan säger vi utifrån vårt eget perspektiv. Vill vi trycka ner någon, förminska eller vill vi lyfta någon annan att se sin egen storhet? Vi väljer själva.
I boken berättas det om en kvinna som kommer hem från jobbet. Slutkörd. Det enda hon vill är att slinka ner i soffan och njuta av tystnaden. In dansar hennes söta dotter som sjunger och dansar. Hon är i sin egen värld och ger uttryck av glädje och kreativitet. Mamman vill bara ha lugn och ro. Till slut säger hon: “Tyst! Din röst är ful. Håll tyst med dig!”
Det ledde till att denna tösabit tystnade. Drog sig inåt. Blev blyg och ville inte längre dela sin ljuva stämma med andra. Hon började tro att hon skulle störa alla om hon delade med sig av sin sång till andra. Hon trodde att hon behövde undertrycka sina känslor för att bli accepterad och älskad.
Den historien berör mig verkligen. Hur många är vi inte som har fått en tillsägelse eller kommentar som var byggd på en helt annan avsikt. Jag vet att jag själv säkert har gjort detta mot mina barn. Det dåliga samvetet och skammen kommer upp till ytan. Inser snabbt att det är inte det som är min intention med detta. Vi föräldrar gör det bästa utifrån de förutsättningar vi har där och då. Jag önskar så att jag visste då det jag vet idag. Därmed inte sagt att jag fortfarande inte gör misstag för tro mig, det gör jag.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤