Berättelser har sån makt. De kräver inte att vi gör något, är något eller reagerar på något. Vi behöver bara lyssna… De har en lugnande effekt på kropp och själ. Läkande bor i berättelserna. De framkallar spänning, sorg, frågor och längtan.
Jag hoppas att du låter berättelser hända dig.
Låt de arbeta med dig.
Vattna de med blod, tårar och skratt tills de blommar.
Tills din knopp brister ut i blom.
Att berätta din historia för andra är helande och så mycket mer än berättelsen i sig. Du delar ditt liv genom kraften i historien. Må vi som kvinnor aldrig sluta stötta varandra i berättelserna som manifesterar våra drömmar.
Vill du dela din berättelse med någon?
Tänk att sitta i ett vackert ombonat rum. Rökelsen är tänd. Sittkuddarna är placerade i en cirkel. När du öppnar dörren till platsen möts du av en kram. En kram som är varm och ärlig. Du dricker en kopp te och landar in i ditt sinne. När du är redo sätter du dig på en kudde som talar till dig. Blundar. Mediterar i stillhet. Öppnar dina ögon och möts av kärlek. Detta är platsen där allt får finnas. Alla berättelser delas utan dömande. Bara kärlek och omsorg. Mörker som ljus. Detta är platsen där du får kraft att våga stå i ditt sanna jag.
Christine
-Coach och idékreatör
Åh, så fint! Vi pratade om det idag, mina skrivkompisar och jag om att berättelsen är så viktig! Och att om just det du beskriver här ovan hade funnits (vilket det ju gör, men vi inte använder) hade vi mått så mycket bättre. Kanske sluppit mängder av den psykiska ohälsan? Berättelsen är hälsosam och viktig på många sätt!
Vilket sammanträffande! Berättelsen är läkande och hälsosam på många sätt. <3
Det är ett vacket förtroendet att få vara öron till en berättelse som behöver berättas.
Det är det verkligen!
Kan berättelsen vara hittepå, eller bygger det på att dela av sitt eget djup, sin egen berättelse? Och vem är jag utan min berättelse?
Det spelar egentligen ingen roll. En berättelse kan vara tagen från verkligheten eller påhittad. Sant! Vem är jag utan min berättelse?
När jag har gjort inquerys med den frågan “vem är jag utan min historia” – blir det som att bli allt… typ…