Genom den tjocka röken ser jag en annan jag.
En reflektion av den jag en gång var.
Bilden av mitt inre är inte densamma idag. Inte längre.
Vem är jag om jag inte längre är den personen?
Bilden av mitt yttre skal. Vad ser andra människor hos mig?
Spelar det egentligen någon roll? Jag är det jag bestämmer mig för att vara.
Det är dags att släppa fasaden och visa mina förmågor och mitt rätta värde för alla att se. Stå stadigt även om det svajar.
Utforska de delar som jag vill fördjupa mig i och fortsätta framåt. Leva min egen sanning.
När jag lever min egen sanning kan jag visa vägen för andra att hitta sin egen.
Jag släpper taget om all tvivel på mig själv och jag accepterar mitt ljus och mitt mörker. De bär båda på en gåva.
Upplevelser jag har som känns jobbiga kan visa sig vara möjligheter att växa mig starkare i min potential. Se förbi förklädnaden.
Varje skugga leder mig framåt till ljuset genom att våga prova.
Till slut möter jag mitt sanna jag. Min unika röst. Min sanning.
KRAM Christine
När jag skalat av lager av mönster, föreställningar och rädslor fann jag också min sanning. Visst är det härligt att leva den?
Om du visste så spot on detta är för var jag är just nu. (Ja, typ, har varit senaste 20 åren… men extra mycket, just nu!)
Detta: “Det är dags att släppa fasaden och visa mina förmågor och mitt rätta värde för alla att se. Stå stadigt även om det svajar.”
Jag velar och våndas, håller tillbaka och får ångest för det…
Men varför? Är det “Vad ska folk säga/tro?”-rädslan?
Kanske.
Troligen.
Du är ju också en kärlekskrigare. Som jag ser det startar det med självkärlek.
Underbart! SÅ fint skrivet och så mycket igenkänning … Modet att inte vara den som de omkring en förväntar sig. Och modet att möta mörkret – så hälsosamt och befriande!