Så sa en bekant till mig igår och fortsatte med “Du försvinner ju snart!!”

Jag har aldrig haft ätstörning men jag har under stor del av mitt liv inte varit så god vän med min kropp. Du vet, jag har alltid letat efter fel. När jag blivit nöjd med något så har jag hittat andra saker att klanka ner på. Jag tror att så många flickor, tjejer och kvinnor känner igen sig! Vi jämför varandra och vill vara som någon annan. Om jag är blond vill jag vara brunhårig. Om jag är lång vill jag vara kort. Om jag är smal vill jag vara “normalviktig”. Om jag är överviktig vill jag vara “normalviktig”. Om jag har lockigt hår vill jag ha rakt. Listan kan göras hur lång som helst!!

Det fanns en tid när min kropp var slut och söndertrasad. Den var mager och ögonen var sjuka. Det var under en lång period på sjukhus med mitt barn. Så jag vet skillnaden på när jag känner mig fin och när världen känns för jäklig…

Idag är jag kompis med min kropp. Vi gillar att hänga med varandra. Vi älskar varandra (kanske inte varje dag. Ibland bråkar vi fortfarande). Vi gillar att få andra flickor, tjejer och kvinnor att se sin skönhet. Inre som yttre. Då gör det ont att få denna kommentaren! Det var inte illa menat. Det är jag fullt medveten om. Vi hade bara inte setts på länge… Det jag undrar och vet svaret på är; om jag hade gått upp 5-10 kg i vikt hade det kommenterats med “Oj, vad du har blivit tjock! Du måste ha gått upp många kilo sen vi sågs!!” Jag tror aldrig att den kommentaren hade fällts… 

Varför är det ok att klanka ner på någon som är smal? Även om jag inte har problem med det så kunde det faktiskt vara så att just jag kämpar med en ätstörning. Lyft varandras skönhet istället för att såga varandra! Jag är grymt sugen på att köra igång en kurs eller fb-grupp där vi kan lyfta alla våra funderingar kring våra kroppar. Där det är ok att  säga dem högt. Vem är med på det?

Pussinuss