Jag har alltid gett upp alla mål jag har satt känns det som. Därför slutade jag att göra det vilket innebar att jag inte kom någonstans. Jag påbörjade en massa och slutade innan det blev för jobbigt. Antingen genom att bryta ett löfte till mig själv eller ett löfte till någon vän. Detta innebar att jag stod och stampade på samma ställe fast jag ville framåt! Jag tog några steg fram men tvivlet kom på besök och jag tog några extra steg tillbaka.

Det blev en faslig massa uppförsbackar som blev jobbigare och jobbigare att ta sig upp för varje gång! Vi är alla olika och behöver olika sätt för att ta oss framåt. När någon ställer krav på mig som är deras och inte mina egna då slår jag bakut som en tonåring. Säg inte åt mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det! Jag lyssnar gärna men valet måste vara mitt eget. Det var ännu värre när jag inte kunde säga nej. Då drog jag mig hellre undan. Om ingen har chans att ställa en fråga jag måste säga nej till då slipper jag konflikt. Egentligen är det ingen konflikt. Det är “bara” att säga nej. Tänk så mycket lättare det skulle vara för många om man slipper förklara sitt nej!

– Vill du följa med på bio?

– Ja

-Ok

Vill du följa med på bio?

-Nej

-Varför inte? Vad du är tråkig. Snälla kan du inte?

Jag har lärt mig att säga nej. Inte alltid när jag egentligen vill men jag har blivit bättre på det. Genom mer träning blir jag mer trygg i det. Kan du säga nej? Kommentera gärna när du tycker det är svårast. Kanske kan vi hjälpa varandra att lyssna på vår kropp.

 

“When the dark clouds of doubt, anger och worry begin to move upon you,

steady yourself in the knowledge that in time, the storm will pass”

-Bryant McGill