Det finns dagar när jag har tusen saker jag vill berätta för hela världen och det finns dagar när jag inte har en susning om vad jag vill säga. Det är verkligen en berg och dalbana.

Jag har inte varit så mycket på sociala medier de senaste dagarna och det känns bra. Känner inte behovet av det. Behöver en paus för att stilla mina egna tankar.

Igår glömde min dotter sin telefon hos sin pojkvän och var av med den i 6 timmar. Ingen var hemma när hon kom hem så hon fick gå hem till sin mormor för att ringa mig. Tänk så beroende vi är av våra telefoner.

När jag var liten eller tonåring för den delen så fanns det inte mobiler. Man fick vänta tills personen man ville nå kom hem för att prata. Man ringde till ett hem där vem som i huset kunde svara. När man var ute och hängde med sina kompisar så hade föräldrarna inte koll på var man var.

Jag tycker själv att det är magiskt att kunna nå min familj snabbt och lätt men jag vet de föräldrar som har stenkoll på sina barn och var de är. Verkligen en kontrollerande relation. Så vill inte jag ha med mina barn. Jag vill att de ska kunna berätta för mig var de är och vad de gör utan pekpinnar. Fel och misstag gör vi alla och jag delar gladeligen med mig av mina till mina barn. Jag vill inte att de ska tro att jag är perfekt.

Både jag och min man har en öppen och kärleksfull relation med våra barn. Jag skulle ändå bli förvånad om de berättar allt för oss för vilka tonåringar gör det? Det finns alltid saker man hellre vänder sig till sina vänner för att få svar. Det behöver vi som vuxna acceptera. För mig så är det viktigt att man går till någon om man behöver hjälp eller har bekymmer. Man är aldrig ensam om sina känslor. Även om man tror det ibland.

Kram Christine