Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sitta ner med gott samvete och göra ingenting. Helt ärligt vet jag inte exakt när jag slängde mitt dåliga samvete över att aldrig göra tillräckligt i soptunnan. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag har gjort det.

Som barn handlade det om att passa in och inte bli bortstött. Det var en bra tid. Jag hade min bästa vän att förlita mig på och vi hade många härliga kreativa idéer om framtiden. Tyvärr var hon året yngre än mig och vi gick inte i samma årskurs i skolan…

När jag var tonåring jämförde jag mig med andra och var aldrig nöjd. Det var jobbigt att kroppen förändrades och jag minns att jag sa något dumt om min bästa vän bakom ryggen på henne för att jag var avundsjuk. Hennes kropp hade utvecklats mer än min. Dagen efter var jag utstött från allihop. De hälsade inte ens på mig. Jag var helt ensam. Kände mig totalt värdelös och oälskad. Jag ville avsluta mitt liv. Idag är jag tacksam att jag inte gjorde slag i saken.

Som flickvän jämförde jag mig med vackrare kvinnor och var aldrig nöjd. Jag gick in i förhållandet med stor osäkerhet. Varför älskade han mig? Jag som hade gjort så många fel och sårat så många (inklusive mig själv). Så många kvinnor som var vackra och villiga. Jag var ju bara jag. Café och Slitz med sina utvikningsmodeller som fick mig att känna mig fulare och fulare…. Jag kände mig länge ovärdig och osäker. En dag vände det,

Idag är jag 43 år. Jag känner mig kraftfull. Människor som kommer in i mitt liv är de jag behöver för att utvecklas. Jag har inte längre plats för de som försöker förminska mig. Jag lever i ett kärleksfullt förhållande där vi uppmärksammar varandra. Inte vid särskilda högtider utan varje dag. Vi delar vardagens höjdpunkter och stöttar varandra i vått och torrt. Skrattar åt eländet. Njuter av framgångarna. Livets härliga färgglada palett.

Idag kan jag prioritera att sitta ner och meditera eller måla även om dammråttorna ligger här och där eller om tvättkorgen är full. Även när jag inte är stöttad i att prioritera min egen lycka så gör jag det. Jag är värdefull.

Vad tycker du om min senaste tavla som än så länge är “work in progress”? Den är långt ifrån klar, så du vet… Mått 100×70 cm på canvas.

Jag lät min dotter 18 år läsa inlägget innan jag publicerade. Hon ville göra ett avtryck 🙂 “min dotter ät bäst btw”

KRAM Christine

Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarerna. Jag är supernyfiken!

Gillar du det jag skriver? Kommentera och berätta för mig. Dela gärna bloggen på sociala medier.

Vill du ha mina kärleksfulla nyhetsbrev där jag delar allt mellan himmel och jord? I nästa utskick kommer jag att dela med mig av en övning för att skapa balans i sitt liv med hjälp av negativa saker som har skett i livet. Spännande, eller hur?