Vad är vi rädda för? #gästbloggare

Vad är vi rädda för?

Jag sitter här hemma i min favoritkostym och skriver om något som jag märkt skrämmer många. Med favoritkostym menar jag min egen Adamskostym, alltså min egen kropp utan något som döljer den Du kanske slutat läsa här, för det är redan obekvämt. Men om du vill bjuder jag in dig att hänga med så länge du orkar.

För lite mer än tre år sedan befann jag mig på en festival i Värmland. Det var sommar och jag hade nyligen varit på min andra kurs i tantra. Nu ville jag utveckla detta ytterligare och blev tipsad om festivalen som jag senare deltog i. På denna plats fick jag prova något helt nytt, att vara naken tillsammans med andra. Och det första jag la märke till var: Ingen tittade lystet på varandra, utan vi umgicks lika lätt som om vi hade varit påklädda. Detta öppnade en ny värld för mig.

När jag kom hem från festivalen hade jag upptäckt ett helt nytt liv. Jag hade upptäckt friheten med att vara utan kläder, och jag ville inte stänga in mig igen. Men jag vet också vad som på vägen hade gjort mig tillräckligt bekväm att vara naken. Jag hade börjat tycka om mig själv. Samtidigt blev jag desto mer varse varför detta att vara naken är så tabu. Det blev så tydligt för mig hur stark kopplingen är till sex! Vi är enbart nakna när vi ska sova, duscha, bada bastu eller ha sex.

Jag vill med min text starkt ifrågasätta denna norm. Som jag uppfattar det har vi kollektivt blivit skrämda till att inte våga visa oss som vi är. Media och nöjesbranschen målar upp ett orimligt ideal om utseende, och människokroppen är belagd med tungt tabu, skam och skuld. Särskilt provocerande är det om en man visar sig utan kläder. Ni som följt Farmen minns kanske vilket liv och vilka skriverier det var kring ”Naken-Janne”. Själv har jag aldrig sett sådana rubriker om en kvinna. I vilket fall som helst har nakenhet blivit onödigt sexualiserad.

Och varför ser vi så olika på män och kvinnor? Vad är skillnaden mellan en mans respektive kvinnas bröst? Formen, ja men skillnaden är inte alltid så stor. Jag minns när jag växte upp på 1990-talet. Då var det många fler kvinnor som vågade sola och bada topless på stränderna. Idag ser jag knappt någon. Däremot tror jag att fler skulle tycka det var mer osmakligt om en man tog av sig på underkroppen än om en kvinna skulle göra det. Vem bestämde att det skulle vara så?

Många gånger har jag också fått höra att man inte ska låta barnen se andra nakna. Jag vet dock inga som skulle bry sig mindre. Vi föds ju nakna, och känner inte till att något skulle vara farligt eller skadligt med detta. Men det tar inte många år förrän vi får lära oss att vi måste täcka oss. I min värld ger detta signaler om att jag är ful, äcklig och inte värd att synas. Men även här finns den sexuella aspekten. Själv förstår jag fortfarande inte den verkliga anledningen till att vi tutar i våra barn dessa värderingar.

Det jag undrar är: Varför är vi så rädda för något som är det mest naturliga som finns; våra egna kroppar? Är det inte dags att bejaka dem i stället? Och varför inte hellre lära oss att sätta gränser! Det borde barn få lära sig i skolan, och att deras gränser också bör respekteras. DET skulle göra skillnad. Då behöver de inte heller vara rädda för att vara sig själva, oavssett om de är ensamma, eller tillsammans med andra.

Må väl! Leo Havsdroppe

}}}}{{{{}}}}{{{{}}}}{{{{}}}{{{{}}}}{{{{

Har du ett budskap som du vill nå ut med?

Vill du gästblogga hos mig?

Kreativa Kramar Christine

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *